Rättvisa. Ett ganska så laddat begrepp, eller hur? Oavsett vem du är som läser detta så tror jag att ordet får dig att associera till både det ena och det andra. Du kan reagera positivt eller negativt. Du kan se olika typer av rättvisa framför dej. Kanske tycker du att du har blivit orättvist behandlad lite nu och då. Kanske i stort sett hela livet. Av livet. Eller av olika människor runtikring dej. Kanske du tycker dig tillhöra en grupp som har blivit orättvist behandlad.
Eller så kanske du tycker att du själv är lyckligt lottad. Och ser orättvisor i världen. Att människor i länder med stor oro eller stor fattigdom är orättvist behandlade, att de borde få ett bättre liv och du kan tänka dig att verka för att det skall kunna bli så.
Kanske du skäms över att du har det så jävla bra, att du är en av dem som solen lyst på. Eller så kanske du irriterar dig på begreppet som sådant, livet är vad man gör det till, och den som gnäller om rättvisa får skärpa till sig. Kanske en mix av det ovanstående eller nåt helt annat.
Jag tänkte i alla fall ge min syn på rättvisa. Av någon anledning har det begreppet alltid varit något som funnits i skallen på mig. Det här att vi genom vår födsel kastas in i någon slags tillvaro och där har att ta oss fram bäst vi kan med de förmågor och möjligheter vi fötts med. Och lyckas eller lyckas mindre bra. Att vi ibland får åka räkmacka förbi andra, och att de andra ibland åker räkmackor förbi en själv. Eller förbi den grupp man anser sig tillhöra. Till min läggning är jag en sån som vänder mig inåt, har svårt att gå upp i gruppens åsikter om det ena och det andra, och jag ser andra i min omvärld främst som egna personer. Och man, har jag av någon anledning fått för mig, bör ha det som man förtjänar. Väldigt grovt. Väldigt, väldigt grovt.
Det här med skola och betyg satt klockrent för mej. Man skriver prov, visar vad man duger till, får ett kvitto. Som anställd och chef har jag gillat processen med en lönesättning som är rättvis och stringent. Att folk som presterar bättre än mig faktiskt får bättre löneförhöjning och högre lön har jag aldrig haft något problem med. Och jag tror faktiskt att många delar denna syn med mig.
Men som den lite fyrkantiga människan jag är har jag problem med att världen faktiskt inte ser ut så. Skall man vara helt ärlig så borde man väl då först konstatera att det finns precis lika på alla sätt kompetenta människor i tredje världen, och det i horder, som har alldeles för dålig lön, standard, och vad det nu kan vara jämfört med en själv. Men jag lämnar faktiskt helt fräckt det därhän. Det är Sverige jag kan iaktta, och då kanske främst vad jag har sett under mitt garanterat mer än halva liv som vuxen under två olika millenier. Som jag kan uttala mig någotsånär om. Så jag tänkte diskutera rättvisa i Sverige litegrann här.
Men först lite om rättvisan allmänt som jag definierar den:
Det är orättvist att vissa föds med defekter i fysik och utseende. Kanske förståndsgåvor. Att vissa föds i social misär. Att vissa föds med ett glatt sinnelag medan andra är dystra. Att livet slår ner på vissa. Det gör det på oss alla, men i olika grad och på olika sätt. Jag tror vi har svårt att kompensera för detta mer grundläggande. Det som går att resonera om är ganska grovt pengar kontra insats. Vilken grundläggande bekvämlighet du har. Och vad du gjort för att förtjäna den.
Den rent egalitära ståndpunkten, att alla nog är lika goda kålsupare och att alla borde i princip ha det lika bra är en åsikt som jag visst kan förstå. Men den slår inte an något genklang hos mej. Tror det mest beror på min personlighetstyp, att jag är ganska privat, ser mig som en individ, att jag har svårt att skratta med vid fikabordet när det skall skrattas med. Jag är nog mer sån att jag ser oss som separata personer som i viss mån är ansvariga för vår välfärd. Och att det skall finnas någon slags stringens i att du har det som du förtjänar.
Lite mer kontroversiellt så tycker jag nog att det är vad vi gör med våra huvuden som skall vara vad som sedan är mest vad vi skall bedömas på. Det här kan man ju ha olika åsikter om, det finns mycket av det som vi gör som kan ses som värdefullt. En socialist håller inte med mig. En liberalist håller inte med mig. En konservativ håller inte med mig. Åtminstone om de är mer hardcore. En som lever i misär fnyser åt mig, och en som är född med guldsked skrattar hela vägen till banken. Så är det. Men låt mig ändå lite förklara hur jag tänker:
- Vi har de flesta synen, att människan har en särställning framför djuren. Och det som är vår konkurrensfördel är vår hjärna. Det är människors hjärnor som också gett oss en livslängd, en barnadödlighet, en levnadsstandard som är helt ofattbar.
- Det är genom att använda hjärnan som människor åstadkommer detta. Ett resultat som gör skillnad i världen baseras på framgångsrikt och koncentrerat arbete av en eller flera människor som använder sin hjärna till det yttersta.
- De flesta har som ovan sagt inga bekymmer med att prov i skolan, som kräver både ansträngning och begåvning är ett vettigt kriterium för högre studier. Och jag vill påstå att man visar mest respekt för arbeten hos andra som är av karaktären begåvning och ansträngning. Då t.ex. kvinnor pratar om löneskillnader pratar de om lön i förhållande till arbetsprestation.
Jag skulle tippa att det land jag lever i faktiskt är ett land som rätt mycket tillfredsställer den syn på rättvisa som jag har. Här kan man faktiskt få läsa på högskola utan att ha ekonomisk uppbackning hemifrån. Det finns, skulle jag påstå, en ändå ganska stor beundran och acceptans för att sådana som läkares löner är höga. Personer man vet gör ett avancerat och viktigt arbete. Entreprenörer, idrottsstjärnor och liknande personer ses som lite mer kontroversiella i sin rikedom. Det finns en positiv syn på ärlighet, individuell prestation och tveksamhet mot korruption och liknande. Man kan diskutera skattesystem, och anse att den produktiva skatteskalan skulle straffa de som jobbar hårt och bra, men den har positiva effekter även från mitt synsätt.
Men ändå : Det är långt ifrån så, som alla vet, att vi lever i någon slags meritokrati. Det har alltid varit så, att det finns andra kriterier än duglighet som avgör en människas välfärd. Livet ställer till det för folk. Man skadar sig, man råkar ut för olika bekymmer som hämmar människor från att nå sin potential. Och kanske intressantast – i vilken familj du föds har en oerhörd påverkan på vilken din livsbana skall bli.
Att man råkar bli påkörd, att man föds med ett konstigt utseende, att man har någon sjukdom, det är naturligtvis saker som samhället kan försöka mildra. Men det här med att man föds i en familj är mer komplicerat. Lite tillspetsat så kan det sägas vara moderskärleken och viljan att göra det bästa för sina barn man angriper då man petar i det här.
Om vi börjar med de “på samhällets botten”, de har taskigaste chanserna att skapa sig ett bra liv. Här tror jag ändå att den mest inbitne liberalist ändå måste se någon slags stringens i att skatteskalor är produktiva, att det satsas mer i skolor i problemområden. Det är inte schysst att barn skall behöva växa upp i misär, kanske med föräldrar med missbruksproblem. Tror de allra flesta skulle vilja se att en begåvad och arbetsam unge från ett sådant hem verkligen klarar sig bra.
Sedan kan man ju tycka att övriga borde vara glada och nöjda. Men jag måste ändå dela med mig lite av den klassresa jag gjort. Som första generationen läst på högskola och därmed hamnat i umgänge med människor från högakademisk bakgrund, mer eller mindre välbärgad. Jag själv växte ingalunda upp i misär. Visst såg det kedjehus som familjen flyttade till efter något decennium i höghus ut precis som hundratals andra runtikring. Men folk hade det ändå gott ställt.
Jag hade aldrig drömt om att skillnaden skulle vara så stor då jag hamnade i de akademiska kretsarna. Inte i levnadsstandard, utan snarare i livskvalitet. Och jag kan känna att man här hamnade på andra sidan av vad som skulle kunna vara rättvist, jämfört med utanförskapsområdena. Den stora skillnaden ligger i den frågeställning barnen får av sina föräldrar, sin omgivning. Där jag växte upp var det “jobba duktigt i skolan och se till att du får ett bra jobb”. I de akademiska kretsarna växter barnen upp med frågeställningen “vad vill du göra med ditt liv”. Vad man faktiskt tycker är kul är något man kan tänka sig som sin arbetsuppgift. Det kan vara forskare, konstnär, entreprenör. Kanske inte mer välavlönat, men ett liv som verkligen låter dig arbeta med lust och inlevelse. Och de som är uppväxta i de här miljöerna har väldigt svårt att begripa hur ingrott det här med att jobba åttatillfem är hos övriga. Och hur pass själsdödande ett sådant arbete faktiskt är. Det här ser jag som något som något ytterst fundamentalt, och inte särskilt uppmärksammat.
Skulle man kunna drömma om en värld där föräldrar och omgivning gav sina barn kärlek och uppmuntran rent allmänt, men då barnen börjar prata om vad de skall göra som stora skulle föräldrar svara – “det får vi se då du börjar i skolan. Vad du är lämpad för”.
Vardagarna dagtid är lejonparten av den tid då vi kan göra nytta, utöva vårt värv, dra vårt strå till stacken, visa vad vi går för. Skulle det rättvisaste inte vara att alla började på scratch och var sin egen bekvämlighets smeder? Naturligtvis skulle en människa få välja att bli konstnär, musiker, ICA-handlare eller knarklangare. Men då nöja sig med att leva ett enkelt liv rent bekvämlighetsmässigt. Villorna, resorna, bilarna delas ut efter nytta gjord för världen. Cancerforskare, miljöforskare, läkare, programmerare, den slags människorna är de som åtnjuter bekvämligheterna.
Lyckan får man nog söka lite var man vill. Men som den här människan vem hon nu var sa, “skall jag vara olycklig, vill jag vara olycklig i min Jaguar”. Och den jaggan bör man inte ha fått som arv, som vacker hustru, på sina schyssta börsspekulationer utan på de landvinningar man gjort för världen.
Det här är ju halleluja som alla diskussioner av den här typen blir, jag har inte den ringaste tro på att det här skulle bli i närheten av verklighet, men det är som jag ser på begreppet rättvisa.
Och att de som livet varit seriöst taskigt mot skall stödjas, och det gärna genom skattemedel.
