“Identitetspolitik”. Alla anser sig tillhöra någon grupp som känner sig förfördelad och bråkar för att egna gruppen skall få det bättre. Eller så gör man inte det och irriterar sig på alla som gör det.
Har nyligen läst Roslings bok “Factfulness”. Och läser man den kan man ju reagera lite olika på då man läser om hur folk har det runt om i världen. Jodå, många har fått det bättre i vad vi tidigare kallade U-länderna. Men ser man ändå på vilka möjligheter de allra flesta har och jämför med ett västerland – vi här i landet har så gott som allihop sjukt bra möjligheter att skapa oss ett gott liv. Antingen genom att kunna få ett jobb och försörja oss väl. Eller om man inte har möjlighet att arbeta genom handikapp eller annat så finns ett socialt skyddsnät. Eller att bara helt enkelt leva på vad man ärvt. Jämfört med de allra flesta i de mindre lyckligt lottade länderna.
Möjligheter. Vad nu det är. Något som nämnts i genusdebatten som florerat nu på senaste tiden är “equal outcome” och “equal opportunity”. Frågan alltså där, skall man mäta jämställdhet i att alla får samma resultat, eller om alla får samma möjligheter? Jag skulle påstå att kvinnor, då de knuffar för “lika lön för lika arbete” indirekt säger att det är samma möjligheter man vill att människor skall ha. Och det rimmar faktiskt rätt väl med att de flesta köper iden om “betyg i skolan”. Eller “rättvis lönesättning”. På någon nivå.
Och worldwide är det ju risigt med det. Men låt mig då få resonera så här: Det är en trend och antagligen ett önskemål för de flesta att alla skall upp på “nivå 4” i den skala som Rosling uppfann. Att alla skall nå upp till någon slags västerländsk standard. Långsamt men säkert. Man kan ha lite olika invändningar av typen “vad händer med miljön om alla i Afrika får bilar”. Och det kan man ju fråga sig. Men rent moraliskt kan nog ingen säga annat än att det är fair att alla nationer får vara med i racet.
Och låt oss resonera utifrån tanken att det är “nivå 4” vi pratar om. Ett välmående västerland.
Då man pratar “identitetspolitik”, så brukar det vara mer eller mindre ett skällsord. För att man ungefär själviskt knuffar för sig själv, sin egen gruppering. Men ur ett perspektiv av “equal opportunity” är det rimligt att ingen har nackdel av sitt kön, sin hudfärg eller någon annan parameter av typen “kategori som vi föds i”. Det finns, skulle jag vilja påstå, lite grundläggande, en logik i att man faktiskt på ena eller andra sättet försöker hjälpa fram människor som har en nackdel, om man tror på “equal opportunity”.
Naturligtvis finns det invändningar i mängder mot detta. Vilka grupper skall man anse är eftersatta? Hur skall det mätas? Gillar man ens tanken på “equal opportunity”? Blir det inte någon slags Karl-Bertil-logik där man stjäl från de rika för att ge till de fattiga?
Den begåvning och den flit man “har”, då? Kan man se det som nåt man får till skänks? Tycker de flesta inte ger uttryck för att ser det så. Utan det är något som accepteras utan att anses för något i stil med kön eller hudfärg. Det tycks finnas någon slags känsla för att det skall spela roll. Att det är fair att en begåvad och arbetsam människa tjänar bättre. Har det bekvämare. Även om man, såväl i en mer ortodox liberal mening eller en lika ortodox socialistisk mening kanske har svårare att tänka sig en mer regelrätt meritokrati. Från en position att vissa redan har gott om pengar från födseln, eller att man ser att möjligheterna för vissa är omöjliga.
Som jag ser det är det lönearbetet, som industrialismen medförde, som skapade en plattform för att man faktiskt skulle kunna åstadkomma någon slags meritokrati. Visst, äldste sonen till en bonde på 1800-talet med läshuvud kunde eventuellt bli skollärare eller präst. Men fortfarande på 10-talet berättade min farfar om hur begåvade fattiga människor slet och inte hade något för det.
Och med den klassresa som han, min far och jag gjort, sett fattigdom, arbetarklass, lägre tjänstemannaklass och till slut akademisk högre medelklass tror jag att jag sett något. Som kanske är angripbart:
Jag själv växte upp, först i höghus, senare i kedjehus. Skillnaden var ganska stor i inkomst och standard. Men skillnaden mot den akademiska miljö jag nu är i är mycket större.
I vuxen ålder fick kontakt med människor födda i en akademisk eller överklassmiljö kunde se, som skiljer barn från min uppväxt från de akademiska barn jag nu har i min närhet. Det handlar inte om inkomst. Eller pengar. Eller att ha mer prylar eller så. Det handlar om budskap man ger till barnen. Då jag växte upp var framtidsutsikten “fixa ett jobb”. De som växt upp i akademiska hem, de jag nu umgås med har växt upp med ett helt annat budskap “vad vill du göra med ditt liv”. Och lever oftast betydligt rikare liv än sina lika begåvade klasskompisar som bodde i radhuset i svennestadsdelen bredvid. Jag kan inte göra några vetenskapliga studier. Jag kan bara iaktta vad jag iakttagit under de decennier jag umgåtts med de arbetande klasserna och de decennier jag umgåtts med akademiker. Och min iakttagelse är att ytterst få människor från de arbetande klasserna gör annat än sådant som innebär arbete under de flesta timmarna dagtid i veckorna, och att det inte är överdrivet intressant. Visst, är man begåvad kanske man är civilare eller läkare. Men jag skulle påstå att det är väldigt få som verkligen sysslar med det som ger dem “grit”, som Angela Duckworth talar om.
Det är är då bara min personliga lilla identitetspolitik. Gnäll kan man tycka, men jag tycker att den uppdelningen, liksom uppdelningar i Kön, Hudfärg, vacker/inte vacker och vad det nu kan vara inte är något som kan sopas under mattan.
Tycker ändå att det tycks finnas en grundmoral av “equal opportunity”, att det skall vara så, att den som strävar och är flitig skall belönas för det. Och faktiskt, att alla skall ha rätt att starta från samma position. Egentligen.
