Tipsad av en annan filosofiskt intresserad började jag läsa lite om Pierre Bourdieu. Framförallt Sociolog, fransman som var verksam under senare delen av 1900-talet. Hans tankar rör sig runt hur olika människor agerar beroende på det “habitus” de befinner sig i. Mycket kortfattat.
Praktiskt Förnuft är det verk jag blev rekommenderad som första originalverk att läsa. Här får man många av hans begrepp introducerade
Det första kapitlet är en föreläsning i Japan 1989. Här får man en första bekantskap med “Habitus”. Här ger Bourdieu exempel, från Japan och Frankrike, på vad olika samhällsgrupper anses ha för “utbud” av aktiviteter. Han introducerar begreppen Ekonomisk Kapital och Kulturellt kapital. Där det kulturella kapitalet då är det uppenbara, de seder och bruk man sätter i samband med “högre klass”. Bourdieu menar att “lika barn leka bäst”, man umgås lättast med de som man har gemensamt habitus med. Han diskuterar avslutningsvis “Klass”. Han kommer lite kryptiskt fram till att klasser inte finns, utan att det finns “ett socialt rum, ett rum av skillnader, i vilket klasserna existerar liksom i virtuellt tillstånd, latent, men inte som något givet, utan som något som måste skapas”. (Och mitt intryck är då att det definitivt i så fall har skapats något)
I en bilaga beskriver han Sovjet, som då inte skulle på pappret ha dessa skillnader, men istället sägs finnas ett “politiskt kapital”, något som känns ganska givet.
I andra kapitlet, ytterligare en föreläsning vid samma tillfälle, diskuteras barndom och skola i förhållande till Habitus, kort att barn från gynnade familjer är överrepresenterade i de “finare skolorna”. Skolan skall upprätthålla skillnaden mellan olika habitus. “Eftersom skillnader i begåvining inte kan skiljas från sociala skillnader…”. Hm. Han diskuterar hur olikas slags universitet gynnar olika behov, mer strikta skolor ger en start för näringsliv, medan “universitetsstudier” ger en mer bohemisk livstillvaro. Betygen, examina ger sedan ett visst adelsskap. Som historiskt skall ha skiljt en ämbetsmannaadel från en krigaradel. Man kommer sen, enligt Bourdieu, att göra sina skolval baserat på de habitus de växt upp i. Han komplicerar det, och nämner hur utbildningsfältets förändringar skapade förutsättningar för studentrevolt 1968. Han ser en kamp mellan de från de finaste skolorna och de något enklare som något som kan inträffa i framtiden.
I en bilaga diskuterar Bourdieu Maktens fält, som är de fält inom vilket människor kan, med ekonomiskt och kulturellt kapital, tillskansa sig vissa fördelar.
I Princeton 1986 hålls nästa föredrag, på ämnet kulturella verk. Jag själv har inte så stor kunskap här ,så det är lite svårt att sammanfatta, men även här tycks författare och regissörer ha habitus inom vilka de kan röra sig då de skall välja att skriva något. “Varje producent, författare, konstnär eller vetenskapsman konstruerar sitt eget kreativa arbete i enlighet med sin egen uppfattning om vilka möjligheter som står till buds”. Mycket mer sägs.
I en intressant bilaga diskuterar Bourdieu levnadsbeskrivningar. Något som han ser som ett försök att skapa en artificiell ordning i något så rörigt som en människas liv. Och levnadstecknaren kommer att beskriva rörelser i det sociala rummet, habitus styr här också
I en andra bilaga diskuteras “vetenskap om vetenskap”. Den offentliga tolkningen av verkligheten… Vetenskapen måste analyseras med sociologiska verktyg. Lite om vilka spelregler som gäller inom vetenskapen och hur de misshandlas. Revirpinkeri och slag under bälten. Svårt uttala sig om som icke forskare.
Nästa föreläsning – statstänkandet. Amsterdam 1991.
Staten reglerar vårt tänkande. Skolan och annat indoktrinerar ett visst slags tänkande. Att angripa detta är svårt, eftersom de tankar staten inför blir till självklarheter för oss. Att angripa dessa tankar görs ofta av politiska skäl istället för epistemiska.
Staten bestämmer vad som är problem, B. nämner att man kan betrakta vad som det forskas på inom vetenskapen(och jodå, kolla forskningen på sociologi inom UU). Byråkratin framställs som en grupp med allmänhetens bästa för ögonen. B. vill få sociologin att framstå som inte socialistisk, snarare ett svar på socialism(Oklart om det stämmer nu).
I en skiss på hur staten uppkommit historiskt(i Frankrike) visar B. på hur makten koncentrerats, och att många institutioner som numer anses som självklara, bl.a. rättsväsendet från början var något annat. Ofta styrde adelsmän mer lokalt. Staten har vartefter historiskt fått mer och mer makt. Polis, militär, den juridiska makten. I samband med att man införde skattesystem som behövde vara effektiva. Och en nationell identitet växer fram, då staten med skolor, regleringar och stöd till kultur formar staten.
Och B. formulerar en koncentration av det Symboliska Kapitalet. Juridiskt, dömandemakt. Formulering av lagar. Makt till utnämningar, förr adelsskap, nu utbilningar mm. Vilka kön som skall tillåtas.
Staten styr enligt B. själva tänkandet. Reglerar vad familj är, vad kön är, vad kompetens är. Styr när det skall vara skollov. Gör livet samstämmigt för medborgarna. De statliga regleringarna och reglerna kommer att ses som självklarheter för medborgarna. De behöver framställas så att de känns koherenta och självklara.
Istället för att studera sanningarna i en stat kan man istället studera vilka som konstruerar sanningarna. B ger Max Weber en eloge för att ha riktat uppmärksamheten mot experterna.
Så makten centraliseras, och B ser att byråkraterna som hanterar makten får ett stort inflytande, och att dessa måste försvara sitt oberoende och framstå som hanterande allmänhetens bästa.
Familjekänsla (bilaga)
Bourdieu deklarerar ungefär att Familjen är en konstruktion, och en ganska ny sådan. Inte något givet naturligt. Vidare att den är en egen liten värld med sina egna lagar, lite en egen person i sig. Den uppfattas dock som något naturligt givet.
Den beskrivs som en konstruktion som har en avsikt att integrera. Sådant som Giftemål, gemensamt efternamn är riter med avsikter att stadfästa familjen. Särskilt kvinnor jobbar för att skapa denna familjekänsla, denna sammanhållning. Att tillhöra en familj är också något som ger en status som “normal”.
Men det kan vara svårt för vissa att t.ex. ha råd att sätta familj. Och inom familjen byggs olika typer av kapital upp. Bara familjenamnet(Svinhufvud t.ex.). Familjer kan vilja ta gemensamma beslut.
Familjen är ett fält, med olika styrkeförhållanden, och det kan vara svårt för enskilda att kunna gå sina egna vägar.
Något som utmärker de dominerande är att familjerna är stora, de förenas ofta i en intressegemenskap för ekonomiskt, symboliskt och socialt kapital, med möjlighet för medlemmarna att till viss del kunna utnyttja detta gemensamma kapital.
Vilka skapar då familjen? Staten kodifierar till stor del, genom barnbidrag, regler för giftemål gynnar staten olika former av familjebildning(I Bourdieus Frankrike 1990 tal antagligen kärnfamiljen). Bourdieu beskriver sedan en del Franska myndighetsåtgärder i förhållande till familj som vi kanske inte har idag. Men konstaterar, och det stämmer än, att det privata som familjen tycks vara i mycket är en konstruerad verklighet. Och staten verkar, enligt B, för att familjen som konstruktion skall bestå.
5:e föreläsningen – Kan man handla egennyttigt? Lyon 1998.
Här tar B ungefär sitt avstamp i “intresse”. Och att världar som hävdar oegennytta retar sig på hur B hanterar “intresse”, inklusive de akademiska världarna. Och att folk kanske inte bara handlar “objektiv rationellt”.
Libido, livsvilja, begär. B kopplar det till olika spel som människor spelar. Man spelar ett spel då man är intresserad av det. Och för att göra det behöver man kunna spelreglerna. Kan man inte reglerna torde man vara ointresserad. Om man inte lärt sig spelreglerna. Han tar upp underliga konvenanssaker i det Franska Hovet, som för andra än adelsmän måste framstått som obegripliga.
Nu är B’s definition av oegennytta som motsats till intresse lite underligt. Men även likgiltighet och ointresse är naturligtvis också motsatser till intresse.
Olika fält, som kulturens och politikens, kräver att man har ett intresse. Kräver man revolution inom ett område visar man att man har intresse för området. Och inom fältet finns också spel (l’art pour l’art). “Det finns i själva verket lika många slag av Libido som det finns fält: Strävan att socialisera libidon är just det som omvandlar libidon till specifika intressen, socialt grundade intressen som bara existerar i förhållande till ett socialt rum där vissa saker är betydelsefulla och andra är likgiltiga…”. Vara född in i spelet gör en givetvis till en skicklig spelare
Är detta Utilitarism? Drivet av förnuftsskäl , och kan det reduceras till ekonomiskt intresse? Här frågar sig B om handlingar verkligen behöver ha ett resultat? Resultatet är inskrivet i spelets regler i varje Habitus, så tja, man bara kör på. Man har omsorg om saker, inte så lång framförhållning . Och ekonomiska intressen – Jämför med konsten för konstens egen skull. Det är att få respekt. Olika kapital gäller för olika sfärer
Och oegennyttan kan vara del av ett habitus, B tar upp adeln som exempel..
Naturligtvis finns vinster med att underordna sig det universella. Men samtidigt ser man kritiskt på då folk verkar hyckla sådant intresse då egentligen man har någon slags personlig vinning. Det är bra att framstå som trovärdigt oegennyttig. Och (lite svårtolkat) så vinner världen på att universella handlingar prioriteras(även om de har egenvinning, jag tänker Darwins publikation av Origin of Species).
Dagens samhälle (1998) ställer större krav på att man skall tekniskt och rationellt framställa något som vettigt för att få dominera. Och avslutningsvis frågar sig B om Sociologin ställer sig till förfogande för de dominerande eller om de analyserar de dominerande.
6:e Föreläsningen – De symboliska tillgångarnas ekonomi
Hur skall man förstå andra ekonomier än den rent pekuniära?
Bourdieu undersöker “gåvans” ekonomi. Tanken är att en gåva skall motsvaras av en gengåva. Men tanken på att man genast skulle ge en gengåva funkar inte. Det skall dröja ett tag. Och sen skall gengåvan vara som en separat gåva. Det är ett utbyte, men ett underförstått, lätt hycklande utbyte. Man plockar bort prislappar för att inte gåvan skall motsvaras av gengåvan i pris. Utbytet uttalas inte explicit utan finns underförstått i det habitat man känner till. Pratar man om det gör man det med eufemismer, lite fint. Och man behöver inte följa reglerna till punkt och pricka, att känna till dem räcker
Även i dominansförhållanden (man kvinna i patriarkat, Husbonde/arrendator) måste utbytena ändå förstås av både de dominerade och de dominerande. Och bekräftas med eufemismer (killar gör lumpen). Men man både ignorerar och känner till den samtidigt, det blir lite fint… Hela samhället bygger upp “lögnstrukturer” som bekräfter förhållanden (exempel yngre bror i Bearn som skall underkasta sig äldre brodern). Man skriver om med andra ord för att försköna de ojämlika förhållanden. Man har en “karisma” som underförstått erkänns. Befallningar kan ges från dominerande för att praxis inom området låter en göra det (doxa). Det symboliska kapitalet är en slags goodwillplus som man bygger upp i den egna sfären. Och genom t.ex giftemål kan man öka det symboliska kapitalet. I USA kan hudfärg sägas vara ett symboliskt kapital.
Kapitalismen innebar att utbyten blev mer uttalade, kalkylerade. Pengar är tydliga. Men samtidigt försöker man frånsäga sig detta. Bourdieu hårddrar detta genom att jämföra sexuella relationer i hemmet som inte har något pris vs gatans sex som har ett pris. Familjen är ett begrepp som lyckas bevara sin “egen ekonomi” utanför den rent ekonomiska. Famljen har sin egen ekonomi, och har nytta av denna. Rika familjer är ofta stora “stora familjer överlever revolutioner”. Staten uppmuntrar, genom barnbidrag och annat. Men visst spelar pengarna roll, den ekonomiska tryggheten ärvs. Även om det nu mer och mer är staten som t.ex. tar hand om de gamla
I de kulturella kretsarna är ekonomin lite tvärtom. Man skall inte skriva bestsellers utan vara lite svår, lite kontroversiell. På det sättet får man ett erkännande inom det konstnärliga habituset. B tar exemplet med Duchamps toastol, som inte hade ställts ut om han inte varit en känd konstnär. Språket är också intrikat, man är inte producent. Och förläggaren är inte bokförsäljare.
I den religiösa världen är det rätt mycket på samma sätt. Det är en ekonomi som inte heller erkänns vara ekonomi, eftersom kyrkan skall stå över det. Men de facto får prästen ofta en bekväm tillvaro och en massa människor har sin inkomst via kyrkan. Och det sägs också fint, det behandlas lite indirekt. Man är inom kyrkan bröder och systrar, lite som familjen och vet vilka spelregler som gäller
Sammanfattningsvis:
– Man pratar inte om det rent ekonomiska
– Det pratas istället indirekt, via eufemismer och undanglidanden
– Det funkar genom att man lär sig det habitus det rör sig om, de spelregler som gäller
7;e Föreläsningen – Det skolastiska synsättet
Skolastiska kommer från Fri tid – och vad som avses här är den tid som människor som är på universitet får för fritt tänkande, lite i en egen akademisk bubbla. Homo Academicus, en människa som för statliga medel slipper arbetslivet ungefär, och han konstaterar att det ofta är en förlängning av en borgerlig uppväxt, borta från nödtorftet.
Risken är att man, som t.ex. sociolog tillskriver människorna sitt eget akademiska synsätt. Mest diskuterar han hur det borde påverka t.ex. antropologisk forskning. Ett återkommande exempel han har är hur de “belästa” också kan uppskatta konst, eftersom de lärt sig det. Han avslutar ett kapitel med – Göra villkoren för att uppnå det universella allmäna. Själva förnuftet har haft sin bästa grogrund i den vetenskapliga värld av peer reviews och liknande
I ett appendix diskuteras moralen i ett socialt perspektiv. Man ger åtminstone sken åt att hela tiden följa sitt habitus regler. Gruppen erkänner de som tycks följa gruppens “regler”. Utan att hyckla. Hyckleriet är syndens hyllning av dygden. Och viktigt är att moralen får genomsyra samhället, och att hyckleriet sätts under lupp
