Det här utspelar sig på den tid, då människor ännu inte tillbringade sin tid i resor med allmäna kommunikationsmedel tittande ned i knäet. Per var då vid pass 25 år. Han pluggade till ingenjör i Linköping, och sitter då den här lilla historien börjar på tåget på väg hem till Stockholm.
kadunkadunk…. kadunkadunk… en sövande rytm. Meditativ. Landskapet rusar förbi, ett vårgrönt Sörmland, badande i den sena eftermiddagens solsken. Dungar, fält, människoboningar av olika slag. Han tänker just inte mycket, registrerar bara förstrött det som ögat registrerar. Något vaknar han till då tåget börjar tappa fart. Bebyggelsen tätnar, tåget närmar sig Nyköping.
Det äldre par som suttit och pratat lågmält lämnar kupén då tåget sakta rullar in på perrongen. Kanske han får ha kupen för sig själv? Nyköping. Vitt mot blått. Och där stannar tåget. Skarvarnas jämna rytm försvinner, ljuden av människorna på tåget tar över, de som skall in och de som skall ut.
Han har fönstret mot perrongen och betraktar de som går förbi, folk med resväskor, systemkassar, ryggsäckar eller plastpåsar. Gamla som unga. Han irriterar sig lite på en dam som han tycker ser vänstervriden ut. Pottfrisyr och palestinasjal, tråkiga jävla glasögon, en sån där jävla subba som …
– Oj, skrämde jag dej!
Ja det gjorde hon. En flicka i hans egen ålder har ryckt upp kupedörren, och han har abrupt ryckts ur sina dagdrömmar. Och inte ser han mindre fåraktig ut då han registrerar att det är en förbaskat söt tjej
– Häökrdetär igen fara…
Fan att han alltid skall låta så jävla fåraktig så fort ett stiligt fruntimmer kommer i hans väg. Men helt missbelåten med sällskapet är han inte. Och hon verkar mest road av hans förlägenhet. Och han kan le urskuldande, blir det allt inte en liten kontakt?
Hans bästa kompis Uffe har försökt lära honom bra sätt att starta konversationer på, och han famlar lite i tankarna de första minutrarna sen tåget lämnat Nyköpings Central, men det hade han inte behövt. Det är en pratglad ordning som kommit på tåget, och hon tar raskt reda på att han är på väg till Stockholm, att han skall hälsa på sina föräldrar och att de bor i Spånga, och jo hon vet var Spånga ligger. Hur fan hon nu kan veta det. Småtråkig jävla håla. Tänker han. Men får anledning att fråga om hon också skall till Stockhom, och jodå, det skall hon. Men hon skall träffa goda vänner på Söder, och gå på vernissage.
Vernissage. Går folk på sånt? Men jo, hon är en klassisk blond skönhet med en alldeles förtjusande liten uppnäsa, och både hår och sminkning ser rättså standard ut nu 1987. Men hennes blus är nån slags färgglad historia med lite konstig skärning, och hon har en knallröd kjol på sig. Kanske nån konstärsmänniska.
– Du går inte på så mycket vernissager, eller hur?
Hon ler lite road, hans skepsis, eller överraskning eller vad hon nu läst in har provocerat henne lite tydligen.
– Fan, jag har väl aldrig varit inne i ett galleri, tror jag. Jag är nog obildbar.
Hon skrattar till lite, han känner att hon gillar hans lite sjaviga, självkritiska humor.
– Jag är uppväxt med det, så för mej är det naturligt.
– Var dina föräldrar konstnärer?
Kanske lite påfluget? Nej, tydligen inte.
– Min mamma. Men det var faktiskt min morfar som drog med mej på utställningar och gallerier, då han märkte att jag hade intresset.
– Ja, det var inte mycket målande hemmavid.
– Inte så många som var konstnärer i Spånga?
– Nepp, inte en jävel, som jag minns.
Hon ser ned och ser lite generad ut. Högst förtjusande.
– Det fanns väl en och annan där jag växte upp…
Det var värst var hon var öppen. Det gillar han.
– Vart växte du upp?
– I Saltsjöbaden. Se inte så där försmädlig ut!
Han får till sin förtjusning en liten smäll på låret.
– Förlåt! Det var dumt av mej. Men jag föreställer mej att det är fler som går på vernissager där. Än vad det var hemmavid.
– Det kan du ge dig fan på.
– Vad vill du göra med ditt liv och så….
– Exakt…
Han känner något varmt inom sig. En kontakt. Det är tyst mellan dem någon sekund, inte tillkämpat, en förtolig tystnad. innan hon fnissar till.
– Så här träffas vi då, Patriciertjejen och Plebejpojken.
– Äh, plebej är väl att ta i. Jag läser på universitetet i Linköping i alla fall.
– Ingenjör?
Nu är det hennes tur att se försmädlig ut, och nu vågar han ge henne ungefär samma dask på knät som hon gav honom.
– Touche. jorå jag är en riktig jävla nörd. Fast jag gillar det inte egentligen.
– Fast det ger ett stadigt jobb…
– Nåt ditåt…
– Men vad är du egentligen intresserad av då?
Den söta blondinen lutar sig tillbaka med ett leende som är både lite retsamt och intresserat.
– Vernissager… nädå, Historia, Filosofi, sånt skit.
Hon lägger huvudet på sned lite grann.
– Och det skulle du ha velat jobba med istället för datorer.
– Jag vet inte…. det är fan så mycket intressantare i alla fall.
Instämmande nickar.
– Kan bara hålla med dej. Filosofi, vad gillar du där, vad läser du?
– Ett gemensamt intresse?
– Klart en kultursnobb som jag gillar filosofi… jo, filosofi intresserar mej.
Han väljer att avstå från att kommentera det första.
– Kant, Nietzsche… Och politisk filosofi.
– Rawls, Nozick, såna gubbar?
Hon är verkligen en pärla. Han har faktiskt läst dem båda, och snart är en ganska hetsig politisk diskussion igång, och hon går inte som katten kring het gröt. Provocerande frågor om Frihetens okränkbarhet, positiva rättigheter och annat. Han känner hur det blir en kontakt genom deras frispråkighet, de vågar nästan gräla, och han märker att det tilltalar henne också.
Tiden flyger i hennes sällskap, alla tidningar han tänkt läsa förblir olästa. Men det är inget han sörjer. Efter Södertälje börjar de berätta lite mer om sig själva för varandra, om vad det innebär att läsa statskunskap, som hon tydligen gör. Det låter förbaskat spännande, Nationalekonomi, just politisk teori och annat. Musiksmat, kompisar, annat…
Och så rullar tåget saktare, gamla stan passerar på högra sidan, strömmen ligger framför dem, hotell Sheraton och Rosenbad. De har börjat plocka ihop sina saker, ta på sina kläder.
Skall han aldrig träffa henne igen? Han sitter och funderar på om han skall våga fråga henne. Men hon förekommer honom igen:
– Du är söt… kan vi inte träffas?
Jo visst kan dom det. De byter telefonnummer medan tåget rullar in på perrongen. Och då han går mot pendeltåget har inte T-centralen varit vackrare….
